produkt

SUTURANKARE

En av de vanligaste skadorna bland idrottare är partiell eller fullständig lossning av ligament, senor och/eller annan mjukvävnad från de tillhörande benen. Dessa skador uppstår som ett resultat av överdriven belastning på dessa mjukvävnader. I svåra fall av lossning av dessa mjukvävnader kan kirurgi krävas för att återfästa dessa mjukvävnader till de tillhörande benen. Det finns för närvarande många fixeringsanordningar tillgängliga för att fixera dessa mjukvävnader till benen.

Exempel inkluderar klamrar, skruvar, sutunkare och nubbar.

Fixering av suturankare är en av de viktigaste innovationerna inom artroskopisk kirurgi. Det ursprungliga suturankaret rapporterades utvecklas för över tre decennier sedan. Det nämns suturankare gjorda av lin, hampa och hår av Sushruta, den forntida indiske plastikkirurgen (ca 380-450 e.Kr.). Sedan dess har suturankare genomgått en mängd olika modifieringar vad gäller design, material, storlek etc. Suturankare används nu i allt större utsträckning vid kirurgisk reparation av fullständiga rotatorkuffbrott eftersom det hjälper till att effektivt fixera mjukvävnader till benet. Potentiella fördelar inkluderar minskad benskada.

Ena änden av suturen är knuten till mjukvävnaden och den andra änden till anordningen som förankrar suturen till benet.

Suturankare består av:

1. Ankaret – koniska skruvliknande strukturer som sätts in i benet och är gjorda av metall eller biologiskt nedbrytbart material.

2. Öglan – Detta är en ögla i ankaret som länkar ankaret till suturen.

3. Suturen – Detta är ett biologiskt nedbrytbart eller icke-absorberbart material som fästs vid ankaret genom ankarets ögla.

Suturankare finns i olika utföranden, storlekar, konfigurationer och material. Två huvudtyper av suturankare är:

1. Bioabsorberbara suturer

Används generellt i många av kroppens inre vävnader. Dessa suturer bryts ner i vävnaden på tio dagar till fyra veckor. De används i fall där såret läker snabbt och det därför inte finns något behov av att främmande material lämnas kvar inuti kroppen. Absorberbara suturankare är de föredragna fixeringsanordningarna eftersom de har minst risk för komplikationer efter operationen.

Biologiskt nedbrytbara sutunkare används nu i allt större utsträckning för olika ingrepp inom idrottsmedicin.

2. Icke-absorberbara suturer

Det finns få fall där icke-absorberbara suturer är mer lämpliga. Denna typ av suturer metaboliseras inte av kroppen. I fall som hjärta och blodkärl som behöver längre tid att läka är användning av icke-absorberbara suturer lämpligt. Vid axeloperationer är dock de absorberbara suturankare oftast att föredra, eftersom de icke-absorberbara kan orsaka en kokosskrapningseffekt vid implantatlossning, vilket kan leda till allvarliga artritiska förändringar på grund av skrapningseffekten på benet. Denna typ av suturankare är av metall eller plast.

Suturankare har blivit ett ovärderligt verktyg för ortopedkirurger.